Smärtgränsens Fall

Det finns en smärtgräns för hur mycket hopp man väljer att ha.
Jag har valt att välja bort det,
då det finns tillfällen jag hoppats på så mycket på en gång
att när det gått emot och blivit motsatsen
har jag fallit från stegen och landat hårt på ansiktet.
Jag har varit härnere för länge och vill klättra upp,
och det kommer jag inte göra med hopp.
För många gånger har jag hållit det i min famn,
kramat om det tills jag blir skakig utav svaghet
bara för att det visar sig vara
så fel,
så svårt,
så hårt.
Ett fall från högsta pinnen ner på marken,
från topp humör till botten.
Säg vad du vill,
det har hänt mig,
så jag kan tala om hur det känns.
Föreställ dig att någon tar en isbit,
eller hundra,
(spelar egentligen ingen roll då båda alternativen gör lika ont)
och få dem kastade i ryggen.
Det gör så förbannat ont och du tappar andan.
Jag blir inte sur när någonting inte går som jag vill,
det är bara det att när jag hoppats på något som tydligt visat positivt,
så blir allting ruttet och dött när det visar sig i vitt och svart.

Ta inte förhoppningar med en nypa salt,
ta det med en handfull.