High-Spirited Walkthroughs

Find the poison,
suck it out.
Breathe it in,
spit it out.

Fight through the masses,
use a mask,
stay hidden,
focus,
prepared
then drop.

Knee deep,
drowned out,
forced up,
falling backwards.

Tackle the unbreakable,
live to see the day begin,
fight to see the day come to an end.
The struggle rewards your spirit when the time comes.
The cracks in the streets,
the broken twigs on the lawn,
the large tree in the middle of your garden,
they’re all signs.

Hold it up,
don’t reject,
fill your arms,
by yourself.

Start the transfer,
it will spread,
to the very
last
one
of
us.

Tänk Om Man Kunde Se Sin Framtid Genom En Kikare

Jag har kommit till det stadiet
då man få gånger man kan se sig i spegeln och känna sig nöjd med det man har bakom sig
utan att titta fram och se det som ligger framför en och få ett nervöst sammanbrott.
Det hopar upp sig på båda sidorna tills tornen till slut ramlar över dig,
slukar dig,
och du försvinner från radarn.

Många ser det som en anledning att bete sig illa,
trycka ner sig själva och önska sig till andra platser,
medan andra ser det som en utmaning,
ett kall,
en uppgift,
som de måste tackla för att visa för alla vem de är.

Det är i dessa situationer antingen den svagaste eller den starkaste inom oss kommer fram,
och beroende på vilken som kommer fram,
blir det olika slut på kapitlet.

Det är bara i spegeln du kan se högar med problem,
högar med önskningar,
hämningar,
olyckor,
ånger
och
lycka.
Det är bara där du ser vad du lämnar efter dig.
För att egentligen se vad som är framför dig behöver du en kikare.
Kraftiga sådana,
för att se vilken väg du i framtiden ska välja,
för att komma rätt.
Om alla skulle gjort så, skulle det inte finnas något fel.
Om du gjorde så,
skulle du komma hur långt som helst,
fast å andra sidan,
om du gör det,
vet du redan vad som kommer hända,
och då blir du inte lika överraskad,
när det slutar lyckligt.

Time to Let the Bottled Word Be Spilled

You’ve wasted yourself into a stretch,
scratching yourself so thin you can’t even use the wall to lean on.
You’re shooting me all these metaphors
but never blinked twice before shouldering my answer.
I grit my teeth
and I let you have your say
then I shrug and roll my eyes
as you start to turn away.
On a day like this,
whispers are higher than screams,
and bones are harder than diamonds.

The silence is touchable,
the tension
vibrating the atmosphere like an 18 Gigawatt lamp.
You know it’ll burst but you don’t know when.
All you know is that when it does burst
it’ll blow up in your face.

Powerful words showers over you,
pulls you down under,
squeezing you against the ground
until you can’t breathe anymore.

Bottling up is an art of self-assassination.
It’s all about absorbing negativity,
sucking it dry from the very source
and injecting yourself with an ignorance while handholding bliss.
You make sure your sponge-like body doesn’t bruise while entangled in layers of bandage.
But bandage doesn’t stop the bleeding caused by words.
Bandages won’t stop the bleeding caused by a severed trust,
and there is no plaster in the world
that will cover up a bruise so big
as the day you decided to wreck everything.

Livet Ger Mig Huvudvärk

Jag har en huvudvärk som aldrig försvinner.
Jag tar så många piller att mitt minne börjar flimra.
Jag söker mig till människor trots att det är ensamheten som lockar bäst.
Den onda sidan,
den sidan man sitter på när tankarna bubblar som kolsyran i en läsk när du skakar den.
En sista utväg,
en gyllene pistol,
men jag har för små händer för att mina fingrar ska nå avtryckaren.
Ett enkelt hopp från en hög byggnad,
men jag är rädd att ångra mig mitt i hoppet.
Det känns så hopplöst
som en groda utan ben,
som en fågel utan vingar.
Att flaxa är ingen konst,
men om du inte kommer någonstans så ser det bara otroligt korkat ut.
När åskan dundrar och blixten slår ner
har du redan satt dina spår i historien
men den historien kommer aldrig nå böckerna
för du är bara en människa.
Jag lever mitt liv bland piller, cigaretter och alkohol,
en dag utan något av dem är en dag jag inte öppnar dörren.
En dag jag hellre sitter inne,
gömmer mig från allmänheten
och återupplever misstag jag hittills gjort.
Att flaxa med armarna är en sak,
att flyga.. det är en helt annan femma.
När tystnaden sätter in,
och jag drar täcket över huvudet för att gömma mig från demonerna
tänker jag:
”Jag är bara en människa.
Vad har jag att erbjuda?”