Klockan Stannar Inte För Att Livet Tar Semester

Frustrationskänslorna ligger som krut i bringan på mig,
redo att explodera vid minsta lilla.
Minsta lilla tanke, minsta lilla yttrande utav ditt namn
skapar en så stark brännande frustration inom mig att jag tror min bröstkorg ska brinna upp.
Dina osynliga händer har ett så hårt grepp runt min hals att jag inte kan andas ordentligt
och till och med min syn har börjat fela.
jag ser inte klart,
behöver en ficklampa för att lysa upp den väg jag måste ta och även då är vägen halft utsuddad.
Med önskan om att jag kunde få en magiskt penna och rita in den saknade delen,
rita in guldkorn att plockas i kanten av vägen,
med grönare gräs
och en ljusare himmel,
men det kallas inte mirakel för att det händer ofta.

Förtvivlat sitter jag och väntar på Leonardo Di Caprio som ska tala om för mig att det är dags att vakna.
Att han planterat en idé i mitt huvud för att han behövde något i mitt undermedvetna.
Jag skiter fullständigt i vad han behövde ha tag i,
bara jag får reda på att de senaste veckorna har jag levt i en drömvärld,
levt något som inte hänt
och att jag ska få vakna och återgå till hur det var.

Jag önskade att jag kunde ta avstånd från svaga människor,
men då hade jag varit tvungen att ta avstånd från mig själv,
eller vid närmare eftertanke är det nog det jag gjort.
För när man slutat lyssna på sig själv,
när kroppen och hjärtat gör tvärt emot vad hjärnan vill,
då är det risk att man packar ihop och sticker.
Jag vet detta,
jag vet detta för att jag vet med säkerhet
att om du skulle be mig att komma tillbaka,
kan vara nu, kan vara om tio år,
men jag är stensäker på att jag kommer krypa tillbaka till din sida utan att tveka.