Livet Ger Mig Huvudvärk

Jag har en huvudvärk som aldrig försvinner.
Jag tar så många piller att mitt minne börjar flimra.
Jag söker mig till människor trots att det är ensamheten som lockar bäst.
Den onda sidan,
den sidan man sitter på när tankarna bubblar som kolsyran i en läsk när du skakar den.
En sista utväg,
en gyllene pistol,
men jag har för små händer för att mina fingrar ska nå avtryckaren.
Ett enkelt hopp från en hög byggnad,
men jag är rädd att ångra mig mitt i hoppet.
Det känns så hopplöst
som en groda utan ben,
som en fågel utan vingar.
Att flaxa är ingen konst,
men om du inte kommer någonstans så ser det bara otroligt korkat ut.
När åskan dundrar och blixten slår ner
har du redan satt dina spår i historien
men den historien kommer aldrig nå böckerna
för du är bara en människa.
Jag lever mitt liv bland piller, cigaretter och alkohol,
en dag utan något av dem är en dag jag inte öppnar dörren.
En dag jag hellre sitter inne,
gömmer mig från allmänheten
och återupplever misstag jag hittills gjort.
Att flaxa med armarna är en sak,
att flyga.. det är en helt annan femma.
När tystnaden sätter in,
och jag drar täcket över huvudet för att gömma mig från demonerna
tänker jag:
”Jag är bara en människa.
Vad har jag att erbjuda?”