Certain Things Set In Stone

How do you show affection?
That you care?
Is it a touch,
or an exaggerated hug ?

Is it the way you kiss my lips?
Or is it the way your hand strokes mine?
Is it the way our hearts beats as one when we’re close together
or is it when we make eye contact?

How do you explain affection?
A complex word for love?
Or just a synonym?

And where does it start?
First time you talk?
First time you’re in bed?

You know what I think?
I think affection
starts with
a simple
exchange
of
smiles.

I believe that life started with a smile.

Min Hjärna Är Som Ett Bibliotek

Ibland visualiserar jag att jag öppnar mitt huvud och plockar ut min hjärna,
lägger den på ett bord och bankar skiten ur den med en slägga.
Jag tror det är det enda sättet att verkligen komma nära inpå
och verkligen förstå hur jag själv fungerar.
Det är det enda sättet att ge andra insikt
om hur det är att leva med en konstant LSD infekterat bergochdal tankebana genom
färglada moln, kantiga noter och vad som bara kan beskrivas som cirkus musik.
Under detta är ett djup som många ofta får smaka på
men sällan får uppleva.
Men inom det djupa
det filosofiska
döljer sig också deprissionen
i form av en grå, tråkig bubbla som suger åt sig allt det negativa
och snurrar det runt, runt som kläder i en tvättmaskin

och slutar inte förrän alla saker blivit omhändertagna och bearbetade.
Men inte ens då är det lugn och ro.
Alla vardagsgrejer som måste skötas,
alla som måste ha uppmärksamhet,
samlas i egna fack lite här och var i olika former i olika skrymslen i min skalle
och glöms ofta bort.
Det är inte som att jag är självisk,
jag väljer bara tankeverksamhet framför praktiskt erfarenhet
och jag tror alltid det kommer vara så
till den dagen livet är färdig med mig.

The Real Bond Between Two People

Your scent gives me a drunken feeling.
I can hardly stand upright when I’m with you.
The smell makes me shake uncontrollably and sticks to the inside of my nostrils like gum.
And I love it.
It makes your eyes glow through the thick mist I fall into.
Those eyes,
never will forget how they glistened when I looked so deep into them.
Big,
beautiful,
stunning,
pieces of diamonds against the light.

Your hands are touching me,
my legs are shaking.
I gotta sit down.
But I don’t want to let go,
I don’t ever want to let go.
You touch me in a way no one has before,
and I swear I could see sparks.
We’re listening to our song.
The song that means everything in our relationship
is playing in the background.

Time does no longer matter
and there is only light around us.
It’s like we’re the only ones left in the whole world.
We hug so hard I think I’m going to choke,
but I don’t care,
because dying in your arms would be the best way to die.
I just need to know one thing
and one thing only
I need to know that you’re thinking of me;
because
I
will
always
think
of
You.

Det Hade Kanske Varit Lättare Att Se Om Jag Varit Blind Trots Allt

Du,
kära du,
kan du höra mig?
Jag behöver svar,
ett gott råd
en hjälpande knuff i rätt riktning.
Hur gjorde du när tiderna var tuffa?
När allt du rörde brann upp och försvann?
När varje andetag kändes tyngre än fotstegen du tog?
Vad gjorde du
när vad du än sa kom ut fel?
När dina händer darrade okontrollerat
oavsett vad du gjorde?
Vad gör man?
Vad gjorde du,
när dina egna problem vägde mer än alla världsproblemen tillsammans?
När fyrverkerierna på nyår signalerade ett nytt år och du kände redan då att du inte skulle åtstadkomma något?
När du fyller ett glas till med den starkaste alkoholen
och halsar den med den varmaste skammen människan känner till?
Vad för sorts liv är det man leder om man hela tiden sviker sig själv för att folk runt omkring en missar det?
Vill man visa det?
Det handlar väl om uppmärksamhet trots allt?
Inte förräns du kan balansera din mentalitet vet du vad som gäller.

Säg mig,
kära du,
min stjärna,
vad ska man göra,
när man gått vilse på en väg som alltid varit spikrak?

The Satisfying Feeling of Nostalgia

Swipe your hand against the wall,

go back a year,

remember the time,

the laughs,

the corny jokes,

the hugs,

all so real.

That’s the good one.

Lay on the floor and look up into the roof,

personal,

so personal.

Touch your chest,

rub the spot above your heart,

like you’re sandpapering the memories through your skin,

into your body,

directly into your veins,

to your heart,

where they belong.

That’s the right way.

Stand in the room where the last moments played out,

feel calm,

swallow

and take in the situation,

how it ended,

like it did,

smooth

and without pain.

That’s the path of well.

Smile,

because you’re in the center of where everything happens.

Where all your feelings suddenly come back to life,

the memories sawing through your head,

projected on the wall in front of you.

So you watch them like a movie.

You watch the life of someone who didn’t want to re-live life in any other way.

Smärtgränsens Fall

Det finns en smärtgräns för hur mycket hopp man väljer att ha.
Jag har valt att välja bort det,
då det finns tillfällen jag hoppats på så mycket på en gång
att när det gått emot och blivit motsatsen
har jag fallit från stegen och landat hårt på ansiktet.
Jag har varit härnere för länge och vill klättra upp,
och det kommer jag inte göra med hopp.
För många gånger har jag hållit det i min famn,
kramat om det tills jag blir skakig utav svaghet
bara för att det visar sig vara
så fel,
så svårt,
så hårt.
Ett fall från högsta pinnen ner på marken,
från topp humör till botten.
Säg vad du vill,
det har hänt mig,
så jag kan tala om hur det känns.
Föreställ dig att någon tar en isbit,
eller hundra,
(spelar egentligen ingen roll då båda alternativen gör lika ont)
och få dem kastade i ryggen.
Det gör så förbannat ont och du tappar andan.
Jag blir inte sur när någonting inte går som jag vill,
det är bara det att när jag hoppats på något som tydligt visat positivt,
så blir allting ruttet och dött när det visar sig i vitt och svart.

Ta inte förhoppningar med en nypa salt,
ta det med en handfull.

So She Bribed Karma

There’s a clouded judgement in the air tonight,
the stars are not bright enough to act as guidelines.
There are blanks all along the road,
feeding on the anxious.

You serenade the nerves with a soft velvet touch.
The feeling of tranquillity,
a shiver down the back of my spine.

The blank in the road,
the weak stars in the sky,
the velvet touch.
So passionately correct,
but not nearly as breathtaking
as the way you executed it.
To expand, prosper
and gnaw at the inside of every romantic scene ever to come around.

Be brief and don’t run too fast.
Hurry, but don’t dash.
You’re bleeding ink because the tattoos on your arms are dissolving.
You feel scarred but you see no marks.
You seek gold, but find dust.
What is it that really makes you tick?
Is it the instant reflex that tickles your impulses
or the fiery draught that’s been drying your eyes for days?
How much hair will you have left when the pieces align?
How much time will be wasted in the mine,
or the stable?
What must you do to feel satisfied?

Glory walks hand in hand with clarity,
Velvet touches and weak stars,
blanks and prospering,
whatever the reason
just be subtle.
Because there is not much left I’m willing to give up
for a life I’m not willing to have.